Ännu en dag i främmande stad. I mitt huvud myllrar det av tankar som bara vänta på att ta form. Från en stund till en annan glimtar det till, klarhetens ljus sprids över mitt sinne och jag vet exakt hur jag ska göra, för att i nästa ögonblick höljas i dunkel. Men jag vet att det bara är att rikta min blick, sudda tröttheten ur mina ögon och bestämma mig för att ta nästa steg. Men efter en lång dag är det en tuff uppgift att nå tröskeln och passera den. Kanske efter en kort stunds vila kan jag få kraften att komma igång. Tiden är knapp, men jag vet att det är ett äventyr jag har att vänta mig, jag vet vilka skatter jag har att finna och min rikedom kommer bli bottenlös.

Efter en tankvärd dag och ett ordentligt mål mat, har jag satt mig på ett internetcafe i Örebro. Kvällarna denna vecka kan komma att bli både ensamma och tysta och det tänkte jag råda bot på genom att skriva. På så sätt kan min inre monolog bli en dialog med er som faktiskt hittat hit till min lilla glänta och ur den vet ingen vad som kan skapas. Tystnad föder tystnad och förhoppningsvis kan mitt röst som nu åter ljuder tränga genom de lager av dis och dimma som lagt sig över det mentala landskap jag försökt skapa.

Jag vet det kan kännas främmande det jag skriver, jag vet det kan verka drömmande och vagt det mina ord beskriver. Men det är det som är det vackra med orden. Jag skriver hellre svävande poetiskt fritt för alla och envar att förstå eller missförstå, än att med knivskarp penna klyva världen i sanningar som bara har ett svar och en tolkning. Jag önskar hellre att min läsare förförs eller förvillas av mitt ordflöde än låter henne oberörd flytta ögonen från mina skrivna ord.

Var befinner jag mig nu, förutom vid den fysiska plats jag redan nämnt. Min värld är i kaos och i balans på en och samma gång. Mitt sinne svävar fritt mellan tankar och drömmar, mellan framtid och det förflutna, mellan igår och imorgon, jag snuddar för närvarande vid nuet endast under korta stunder och då är jag lugn och sansad, även om framtiden nu är mer oviss än på väldigt, väldigt länge. Tiden är ett virrvarr och det känns som jag snurrar runt min egen axel. Ändå är jag lycklig.

Drömmens herrar och damer har öppnat portarna och låter nu sitt månskensljus falla över mig genom den springa som vidgas i det väldiga portvalvet. Jag bländas inte, jag fröjdas, låter strålglansen skölja över mig och jag önskar att det kan komma andra till del.

Inget känns omöjligt, ett nytt tidevarv har börjat, skapandet av nya världar kan ta form och drömstoft spridas över människan och inge hopp.

Har stigit upp i tidig morgontimma. Stillhet råder och ett lugn ligger utbrett över världen. Satt en stund på balkongen och blickade ut över det tysta nattsvarta morgonlandskapet. Jag mår bra nu, har frid i sinnet och känner mig stark. Några ord, en kort reflektion, en stunds vila i ögonblicket infinner sig hos mig när jag sitter här och skriver dessa ord. Det har hänt mycket inom mig nu de senaste dagarna, tankarna rasar, intensivt. Sådant som glömts, kanske gömts, har väckts ur sin dvala och tittar nyfiket fram och det är med ett leende över mina läppar som jag nickar och viskar tyst och försynt för att inte skrämma. “Välkomen stig fram, jag insåg inte att jag frös, men du är elden och du värmer mig”

Befinner mig mitt i steget mellan dvala och det som återstår av dagen. Mycket händer och framtiden är oviss, men varje nytt ögonblick bär gott, är ett nytt äventyr. Jag är lugn, mitt sinne är stilla och mitt i allt sprudlande. Det finns så mycket mer att upptäcka, så många fler samtal som ännu ej förts på tal och jag längtar, som en törstande efter vatten.

Tunga känns mina ögonlock, trånande efter drömmen och sömnens rike drar min själ mig längre bort från tankens rena melodi. Ersätter min vilja att forma dessa ord mot löftet om nattlig vila och återhämtning. Jag utkämpar dygnets sista slag med mig själv och jag vet att jag måste förlora, om än bara för en stund. När nattens mörker byts mot dagens ljus står jag åter redo att möta livet, med nya krafter och återfunna styrkor.

Jag ämnade göra ett avstamp i tiden, lämna ännu ett fotspår på denna sida som täckts av tidens ogräs och förvandlats till ett mentalt öde landskap. Jag lyfter därför min lie och måttar ett slag mot det böljande gräset och återtar den mark som är min.

Eurofori, jag drunknar i min egna glädjestorm! Far runt som en mental vilde i ett utåt sätt sofistikerat och ordnat hölje. Varför detta? vet inte om jag borde, vet egentligen ingenting, jag är bara glad och lycklig.

Mitt arbete på Västra är slut för sässongen, ännu ett lyckat arbete har drivits igenom. Känns både tryggt och upplyftande.

Livet skiner som vårsolen sken över dagen, gjorde den det? Minns inte, men det känns så! Jag är galen, ursinningt lyrisk över tillvaron och jag träder fram i mitt vansinne med stolthet. Finns inte mer att säga, inte nu. jag har låtit orden tala och jag känner mig nöjd över att det finns en morgondag. Det är jag alldeles övertygad om!

En klassisk fråga, vad är verkligt. verkligt för dig verkligt för mig, är blått samma blått för dig som för mig? Vi lever i ett regelverk av normer, en moral bestämd av den stora massan, eller en norm fattad efter en auktoriserad tyckare som fått mandat att bestämma över rätt och fel. regelverket formar vår uppfattning av verkligheten. Om det är enligt normen att tro att gud finns, finns gud. Vi har länge haft en verklighet full av demoner och änglar, himmel och helvete om. Normen förändras, förnuftet ska styra, det vi med säkerhet vet, vet vi och det finns. Det vi inte kan bevisa finns inte. Många anser att guds existens inte går att bevisa. slutsats, gud finns inte. Vårt liv omformas enligt det nya regelverket, att tro på gud är en avvikelse från normen, folk himlar med ögonen, tänker förstående tankar, det är synd om denne människa som måste söka tro i en högre makt. Det är synd om människan som bygger illusioner att leva efter. Vi söker ordning i vår verklighet, det finns inte plats för oordning och därför måste den som ställer sig utanför rättas in i ledet.

för hundra år sedan var då världen våra förfäder levde i mindre verklig? Var inte himmel och helvete lika verkligt för henne som den framtid vi målar upp om en skärseldslik värld orsakad av miljöförstöring är för oss?

Vi måste leva upp till vissa föväntningar skapade av normen. Den oifrågasatta normen, regelverket som leder oss i vårt liv i vårt samhälle. Du måste hålla rent och snyggt hemma, du måste äte frukost, middag och kvällsmat. Du får inte säga vad du egentligen menar och tycker. Normen säger dig att vara artig och respektfull. moralen, namnet på författaren bakom regelverket är den subjektiva lag vi ska rätta oss efter. Moralen är en flyktig individ, som skuggan av ett träd som förflyttar sig allteftersom solen röer sig över himlavalvet och man måste vara följsam för dess vandring över dagen. När natten kommer gör vi allt för att påskynda gryningen, vi försöker städa iordning för kaoset som annars hotar vårt samhälle, våra liv.

Tycker du om att gå i skogen? varför då?

Tycker du om att städa, varför då?

Är det för att du känner dig bättre till mods över att du har ordning omkring dig, att du älskar doften av skurmedlen på sina skinande renpolerade golv? Känns det bra att städa, känner du hur du fylls av kraft när strumporna förföyttas från golvet till tvättkorgen? Eller gör du allt detta bara för att slippa dina vänners reaktioner på ditt ostädade hem. Känner du dig lika okomfortabel när du står ensam i röran, som när någon plötsligt står som gäst i ditt hem och bevittnar ditt husliga förfall? Är du rädd för att hamna utanför normen för hur ostädat ett hem får vara? vem har bestämt hur det ska se ut när man har städat?

Tycker du om att gå i skogen? varför det?

enligt normen borde du inte det, men regelverket säger att det är nyttigt att vistas i naruren. Naturen är en harmonisk miljö och många människor säger sig finna själslig frid i naturen. Undrar hur många personer som yppat denna mening och gjort detsamma i ett tonårsrum? Samma norm som styr vår syn på naturen, finns inte i våra hem. Trädens som släpper sina blad, låter de landa just nedanför där de föll, bildandes högar av torkade löv som yr runt med vinden. Ingen städar i skogen, ingen polerar mossan med skurmedel och trots detta finner vi ro och frid. Strumpan som drages av foten och släpps på golvet där den föll från handen, tröjan som gjorde likaledes tillsammans med flertalet dagar tillbaka förbrukade kläder bildar högar längs sovrumsväggen. Disken som staplats på diskbänken, handuken som blev kvar på ryggen av kökstolen, gruset från skorna i hallen och som dragits omkring i lägenheten har blandat sig med dammråttorna som krupit fram från sin plats under hyllorna, följer helt det mönster som är den rådande normen i skogen. Men icke den som är rådande för hemmet. Vem bestämde det?

Jag mår bra av naturens ordning, men inte av samma ordning hemma! 

Normen säger, jag tolererar att du tror på gud, men tycker du är udda och kanske något svagsint. Du säger, jag tror på älvor, regelverket; du är inte bara udda, du kanske lider av någon psykologisk åkomma. Om jag inte tror utan vet, är det dags att diagnostisera på allvar och vi mäts efter normens måttstockar. våra verkligheter vägs mot varandra, flest likartade verkligheter vinner och minoriteten får anpassa sig. 

Det är självklart att det är si, det är så.. det måste du förstå! Vad är det jag måste förstå, att min verklighet inte är lika mycket värd som din om den inte överensstämmer flertalets? Lever jag mindre i en illusion om jag goddtar din sanning och försöker leva efter den trots att mitt hjärta säger annat. Min moral, mina etiska principer, mina värderingar är nödvändigtvis inte dina och jag gör logiska val efter mitt sätt att tänka.

Om du fick frågan: jag lever min verklighet efter min uppfattning av verkligheten, gör du det? vad skulle du då svara?

they seek him here, they seek him there… the Scerlet Pimpernel

Vad är sömn om inte ett något, som aldrig infinner sig på den tid då den borde. Jag är på jobbet men sover inte, fastän jag har betalt för att sova. Men inte gråter jag för det, har de senaste timmarna ägnat mig åt att med ett leende över mina läppar, sett den film jag här ovan något taffligt försökt fånga ett citat ifrån. Mitt usla närminne till trots, lever känslan sig kvar och manar flitigt bort mig från den säng jag borde angöra fortast möjligt. Jag är kär i språket, orden, de teatraliska spel som gör sig bäst, när den fylls med självdistans. Vad du än gör tappa aldrig fattningen, låt aldrig ett svar stå outtalat, le även i motgången och låt dig aldrig erkänna dig slagen och du kommer finna seger trots att värjan precis genomborrat ditt hjärta.

Skåda istället upp mot den som stött, fäll de orden som avslöjar att det var just denna handling som du noga förutspått och att ditt öde just fullföljts i den triumpf du så länge och så hett har eftersträvat. Le mot din baneman, lämna ifrån dig ett klingande skratt. Hon kommer att tvivla och så har segern landat i din hand! 

Jag älskar att göra verklighet till dröm, om än bara för mig, men nog så verklig. Vem kan så tvivel om mina stränder vilar tryggt? Då ingen korsar mitt stormande hav.

Stannade kvar, stannade upp! Känslan av inspiration eldar under mina fötter. Inget konkret, endast poesi, en känsla, flera känslor och jag är smittad, smittad av att ha stannat upp och låtit mig stannas upp och reflektera!

var är mystiken, är den för alltid gömd i förgågna tider, såsom den alltid varit. Med lyktan ovanför mitt huvud stirrar jag ut i mörkret och anar vagt någonting, som jag inte riktigt kan se eftersom jag är bländad av lyktan. Jag snubblar i alla fall inte. I “snille och Smak” muttrara Elise -”Det är poetens lott i detta kyla land” jag skulle säga “Det är poetens lott i denna kyliga tid” att alltid se vad som varit, att andas resterna av drömmarna av en tid som kunde ha varit, eller sn spillra av det som faktiskt var!

Poesi värm mig, håll om mig, stick din dolk i min rygg, jag älskar att beröras!

Just nu för en timma sedan vällde minutrarna över målinjen och en ny dag tog form. Dag icke som företelse utan snarare i dess epokiska skepnad och som sådan hänger den över oss, som den hängde från sin galge över galgbackens krön. Det är fortfarande veckan före dagen, det finns ännu tid kvar, men det är nu det kryper fram.. tvivlet gnager på ens trygga tröskel, men över kommer du inte. Spelar ingen roll hur hårt dina tänder arbetar, min tröskel är laggd att ligga kvar. För att skilja ute från inne. Att skilja otrygheten från vår skyddad vrå. Det är veckan före dagen… sanden rinner ut, men vi är redo, redo till strid. Vi spänner hanen och lägger handen på vår värjas knopp, an garde.. Vi står redo!

Dimmorna tätnar och spriten talar sitt tydliga språk! Dagens repetion kastade föreställningen in i nya dimensioner och jag känner mig fullkomligt nöjd över utvecklingen. Utanför teaterrummet har fienden gjort nya räder mot våra stolta budbärare som den stränga kylan till trots ihärdigt utfört sina plikter. Vi har inte gått besegrade ur striden, men blivit av nöd tvungen att tillkalla vår allierade att ställa upp vid vår sida.

Handlingen tar sig framåt och den 9 mars väntar dramats höjdpunkt och av vad kan se idag och med vetskapen att allt bara blir bättre, anar jag, trots att jag till synes kan vara partisk i frågan, att denna föreställning kommer bli en ni alla sent glömmer.